..och funderar på allt som kommer och går i ens liv. Tänker tillbaka på livet man levde innan man fick barn och det livet man lever nu. Vad kommer att ske i framtiden?? Inget man kan förutse utan det som händer det får man ta hand om när det väl händer. Vänner kommer och går, vissa har man haft sen många år tillbaka och som man än idag har lika bra kontakt med som förr. Vissa har man tappat kontakten med, sorgligt är det såklart, men alla lever olika liv nu när man kommit upp i ålder. Det får man respektera, men ändå kan man fortfarande ringa vilken tid på dygnet som helst och man bara vet att dem finns där för en. Man ska inte behöva prata varje dag, umgås alltid och göra allting tillsammans om man ska räkna sig som vänner. Är man bra vänner så vet båda parter precis var man har den andra. Det finns några som alltid kommer stanna i mitt hjärta, som jag alltid kommer finnas där för oavsett vad det handlar om. Men det finns bara EN anledning till varför vi fortfarande har en så nära kontakt efter alla år som gått och det är för att dem människorna vet hur man ger och tar.
Idag är en sån dag när tankarna har flugit runder i huvudet om allt möjligt och man har väl kommit fram till vissa saker, kanske inte så positiva eller roliga, men det är ren sanning om man tänker efter..

Om jag alltid bara tänker på mig själv, aldrig tar hänsyn till vad andra människor vill, känner eller tycker, aldrig kan lyssna på någon annans åsikt, aldrig kan ställa upp för någon annan utan att det ska gynna mig själv i slutändan. Vem hade kallat en för sin vän då? Ingen hade gjort det, ingen... Därför har jag börjat ifrågasätta mig själv: "Vad finns det för mening med att vi är vänner"? Det finns ju ingen mening med det alls.. På ett sätt så känns det väl trist, men sen samtidigt, vad är det att hänga upp sig på. Har man ingen kontakt ändå så finns där ingen vänskap kvar, eller frågan man ska ställa sig kanske är: Har det funnits någon vänskap alls egentligen? Ja, på ytan möjligtvis, men förmodligen inte mer än så.
Vissa folk som man har runt omkring sig beter sig på ett sätt som gör att dem tappar vän efter vän efter vän och ändå inte förstår varför dem bara har en som dem umgås med i perioder. Man har varit tyst för det mesta för man har inte orkat ta upp det för det har inte varit lönt. Dem vägra lyssna och ta till sig av det man säger, för dem gör ju aldrig fel enligt dem själva. Det är oftast alla andra som bråkar, sätter sig emot och snackar skit enligt dem. Men man når en gräns för eller senare för hur mycket man tänker ta. Sen när gränsen väl är nådd, då finns det absolut ingen vänskap kvar för dem, förutom den dem har för sin enda kompis! Vare sig man vill det eller inte så växer man upp för eller senare och då får man lära sig att ta konsekvenserna för sina handlingar. Människor som lever i en bubbla, i en egen värld där dem är felfria och det bara är alla andras fel hela tiden, när den bubblan en dag spricker och dem är tillbaka i verkligeheten så kommer dem stå där själva, dem kommer att upptäckta att det är DEM som har svikit sina vänner och inte tvärtom. Den dagen står dem helt själva utan varken familj eller vänner... Vad gör dem då?

"Behandla andra så som du vill att dem ska behandla dig"