Ja, sånt där om ödet och att man skapar sitt eget öde? Men gör man det egentligen? Tänk om det är så att det redan finns ett öde för alla redan när dem föds? Att alla val och beslut man väljer att göra i livet redan är gjorda? Att så som man lever idag, så har det varit meningen hela tiden? Att livet är förutbestämt för hur vi ska leva våra liv? Allting blir ju ibland inte alls som man vill eller som man önskar, kan det då vara att det är vi som gör fel val? Vi väljer den vägen som vi tycker är rätt men egentligen så är det fel? Det är kanske inte den vägen som är förutbestämd som vi väljer, kanske därför det blir fel? Men hur ska man veta om man väljer rätt väg eller inte då? Ja, man väljer efter hur man känner i hjärtat, men hjärnan kanske säger något annat? Vad ska man följa, hjärtat eller hjärnan?
Allting känns kanske rätt för stunden men när det har gått en tid då? och man skulle ångra valet man gjort den gången, man kan ju inte vrida tillbaka klockan och göra det valet som var rätt! Men ska livet handla om att chansa och ta risker hela tiden? Hur många gånger ska man bli sårad och själv såra någon innan man blir lycklig? Finns där någon för alla där ute som man kan stadga sig med och vara lycklig resten av livet med? Hur ska man veta det? Hur förutsägbara är våra liv egentligen?

Om det är så att ödet redan är bestämt för oss så har Emilia varit min räddning. Ja, jag var 18 år när jag fick henne och har aldrig ångrat henne och hade inte bytt bort henne mot något i världen, men om det inte varit mitt öde, hur hade mitt liv sett ut idag? Ja, det kan man nog aldrig få veta! Men sen är ju frågan, om man någonsin hade fått chansen och få reda på det? Hade man velat veta då egentligen? Det hade ju kunnat vara både bättre och sämre än det man har nu och hade man klarat av att hantera det i så fall?!

Men döden då? Jag har fått mina bevis på att man inte bara försvinner när man har gått bort. Man lever vidare genom själen. Men träffar man alla dem som gått bort innan en själv där man hamnar? Och om det nu finns en himmel och ett helvete? Vem är det som avgör var man hamnar och hur? Man behöver kanske inte vara en elak människa bara för att hamna i helvetet? Eller??
Jag tror att oavsett och man varit sjuk en längre tid och går bort i sjukdomen, eller om det händer drastiskt i en olycka eller liknande så tror jag att alla har en dag som är utsedd för oss att gå bort på. Oavsett ålder eller något sånt. Det låter kanske hemskt men jag tror det är så!
Allt som händer en under livets gång händer med en mening. Man har kanske inte alltid så lätt att förstå varför saker händer och varför man blir utsatt för vissa saker. Nej, dem sakerna som händer är inte alltid rättvist, men det finns en mening med det! Alla måste gå ner i deprissioner för att kunna må bra, alla måste få göra misstag annars så kan man inte lära sig av dem och lära sig vad som är rätt och fel! Livet är som en berg-och dalbana, och så är det för alla. Alla mår dåligt ibland av olika anledningar och det måste man ha förståelse för. Alla förtjänar att få må bra men även ha stöd av vänner och familj när man mår dåligt. Där är ingen som förtjänar att sitta själv och gråta och inte ha någon att vända sig till.
Jag tror att alla människor har ett gott hjärta, men det är inte alla som vet hur man ska använda det. Vissa ser bara till sitt eget bästa och använder sitt hjärta på fel sätt. Men det är inte lika lätt för alla. Dem människor som använder det fel  kanske behöver hjälp med hur dem ska använda det?!

Man kan inte må bra och vara lycklig med någon annan om man inte mår bra och är lycklig med sig själv!