Nu kan man räkna dagarna till det är jul igen. Men saker är inte som dem ska vara längre, eller som dem en gång varit. Man ska se fram emot julen, alla ljusen är tända, granen med alla klapparna under, den goda maten och Tomten såklart men det är ändå saker om saknas, människor som saknas i ens närhet. Speciella människor som man hade kunnat göra allt för att få tillbaka nu när det nalkas jul. Såklart vill man ha tillbaka dem året runt, men just denna tiden får en att tänka extra mycket på dem. Saknaden är enorm.. Allting känns så orättvist! Längtan efter julen finns inte på samma sätt längre utan dem. Man firar julen för barnens skull, men hade man inte haft dem så hade man nog inte alls firat.
Tankarna snurrar i huvudet på mycket när det är denna årstiden. På människorna som inte finns hos oss längre, på sitt liv, på dem man älskar, ens nära och kära.
Man ska vara tacksam för dem som är kvar i livet, som står vid ens sida och dem som älskar en lika mycket som man älskar dem men det är ändå så fruktansvärt orättvist. Att gå bort vid 19 års ålder, vad e det? Han hade hela livet framför sig, fick inte chansen att träffa en partner, att stadga sig, få chansen att skaffa barn. Fick inte se sina brorsbarn växa upp, vara med på deras kalas, inte vara med och se deras glada miner över sina julklappar och presenter. Han har inte ens fått en chans att få träffa Robin...man blir så arg, frustrerad och ledsen. Var är det rättvisa i det? Man tänder ljus för er, för att visa att ni finns i våra tankar, men någonstans så hjälper det inte. Vill kunna se er, prata med er, krama er och aldrig släppa taget igen av rädsla för att förlora er igen! Nej, livet är för jävligt visa stunder, saker som man tvingas gå igenom och få genomlida fast man inte vill. Man förlora någon i sin familj, en vän som står en nära och med dig gick det så fort. Helt plötslig så var du borta och du fanns inte mer. Jag har lärt mig något från dem stunderna då jag förlorade er och det är att dra inte ut på att säga till dina nära och kära att du älskar dem och hur mycket dem verkligen betyder för dig! För din egen skull så säg det för du vet aldrig när dagen kommer och dem försvinner och du aldrig tog chansen att få säga det. Det dåliga samvetet och ångesten kommer att följa med dig hela livet...det gör det med mig och det är inte alls kul! Finns mycket jag ångrar som jag aldrig fick sagt till er, så mycket jag ville berätta men aldrig tog chansen.. Förlåt!

Emilias kommentar när hon var 4: Mamma, Haffe sitter på månen och vinkar till mig!